Direktlänk till inlägg 6 september 2013
efter en tur på stan för att ordna tack-presenter till våra vänner som sjöng på mammas begravning, kände jag mig ensam igen. Det är konstigt kanske. Jag gick ju på stan själv, ville gå själv, försökte att inte möta någon då jag ännu är rädd för min reaktion när bekanta frågar hur jag mår, och det gick bra. Väl hemma väntade världens underbaraste hund, som alltid är lika glad, som får mig att må så otroligt bra, men inte ens han kunde få bort den obehagliga känslan som kom över mig.
Tyst. Tystnad. Pappa har pratat mycket om hur rädd han är för tystnaden. Att komma hem till huset och veta att han kommer vara ensam. Jag känner inte exakt likadant. Men det är när det är tyst som jag tänker. På allt. Det är då det kommer över mig, som en stor tsunami som ingen kan stoppa. Jag kan inte sätta ord på känslan, men den känns, i hels jävla kroppen!
Tystnaden är som varnings-sirenen för tsunamin. Men den får mig inte att springa därifrån. Istället står eller sitter jag som fastklistrad, kan inte röra mig, tårarna strömmar utmed kinderna, kroppen skakar..
för några dagar sedan besökte jag mamma. Ja, jag säger att jag ska till mamma. Det är ju det jag ska. Jag säger inte graven eller kyrkogården. Det är på något konstigt vis jobbigare ord. På väg dit, i bilen, ringer sambo R. Precis då kommer den där känslan. Den jag inte kan sätta ord på. Det bara kom. Jag grät så hårt att jag inte kunde habiera bilen. väl framme kom det igen. Jag kommer inte ihåg hur länge jag var hos mamma, men jag vet att jag inte fick Göran ett ord.
idag var jag hos mamma igen. Hos farmor plockade jag kärleksört. Jag ville berätta för mamma att den tyvärr är lite sen i år, att den ännu inte hunnit få så mycket färg, men att jag tog en bukett ändå med förhoppning om att den skulle trivas och blomma hos henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag saknar henne, att jag inte vet hur jag ska göra med hennes mobilnummer i min mobil, att jag inte vill ta bort det men att det gör mig så ledsen varje gång jag ska ringa hem till henne och pappa och det står "mamma & pappa". Jag fick bara fram en viskning till "hej mamma", sen bröt jag ihop.
det blev sen en em med svärföräldrarna, grille och ostkaka. R tyckte jag behövde miljöombyte. Jag tyckte det var bra att han "tvingade" ut mig. Dock är ångesten kvar över att inte umgås med pappa. Jag vet att syrran är där ikväll, men min ångest försvinner inte för det...
//E
Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen.. Det är fredag igen. Vissa är glada varje fredag.. Jag däremot kan inte se något positivt med fredagar... Fredagsr innebör börjsn på helg. Helger är väl meningen att man ska ta det lugnt, göra sånt man...
Börjat jobba igen, heltid. Var lika bara det... Jag tycker verkligen om mitt jobb, trivs som fisken! Men, då jag "valt" att fly till jobbet istället för någon annanstans, även om jag bara jobbar deltid, så kändes som ett bra beslut att gå upp på helt...
Det finns inget som hjälper. Det finns inget som lindrar smärtan. Det finns inget som får det att sluta. Det finns ingen som kan hjälpa mig. Ge tillbaka min mamma för helvete!!! ...
inatt är det 1 månad sen mamma gick bort. Jag har inte besökt graven på hela veckan... jag räknar dagarna, hela tiden. Denna ständiga oro, eller är det rädsla? Jag vet inte... Det är en ständigt konstig, obeskrivligt konstig, känsla, i magen, som ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
|||||||||
2 | 3 |
4 |
5 |
6 | 7 | 8 |
|||
9 |
10 |
11 |
12 | 13 | 14 |
15 |
|||
16 |
17 |
18 |
19 |
20 | 21 |
22 |
|||
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
29 |
|||
30 | |||||||||
|