Jag kan inte förstå vart tiden tar vägen.. Det är fredag igen. Vissa är glada varje fredag.. Jag däremot kan inte se något positivt med fredagar... 

Fredagsr innebör börjsn på helg. Helger är väl meningen att man ska ta det lugnt, göra sånt man inte hunnit i veckan, umgås med familj och vänner, vara glad.. Ja, helger brukar väl i de flesta fall vara något man längtar efter.

jag kan fortfarande inte längta efter ledigheter och helger... Jag vill inte vara ledig, jag vill inte ha helg!

förra veckan var det 2 månader sen mamma lämnade oss... 

min panikångest har blivit starkare än förut och återkommer oftare... Oftast har jag inget minne av vad som har hänt efter en attack. Jag har inte berättat för så många. Min bästa vän vet. Min sambo vet. Men jag vill inte oroa honom, han blir så ledsen då... Tyvärr så kommer attackerna när han jobbar, och jag vill inte att han ska missköta sitt jobb pga mig och mina problem.

oron för julen plågar mitt sinne. Hur kommer det att bli, hur ska vi göra med alla förberedelser, traditionerna finns ju inte mer.. Måste vi skapa nya traditioner nu?

ni tycker säkert att allt detta är så oerhört fjantigt, oroa sig för saker som är så långt fram..

men jag/vi har oroat oss så länge.. I ett och ett halvt år! Och nu är det svårt att sluta.. Det ör svårt att leva ett liv man inte vet hur man ska leva.

hur lever man utan en människa som funnits hela ditt liv? Börjar man om? Ska låt vara som vanligt? Inget är ju som vanligt! inget kommer nånsin bli som det en gång var.

mitt hjärta är sönder.. Det saknas en stor bit. Jag kan inte fatta allt som har hänt... Jag kan inte fatta att mamma är borta! 

Har fortfarande inte inte raderat hennes nr i mobilen... Det står fortfarande mamma.

har fortfarande inte ändrat hemnumrets namn från "mamma & pappa" till nåt annat...

jag vet att hon ser mig, men jag behöver hennes närvaro!!!

Börjat jobba igen, heltid. Var lika bara det... Jag tycker verkligen om mitt jobb, trivs som fisken! Men, då jag "valt" att fly till jobbet istället för någon annanstans, även om jag bara jobbar deltid, så kändes som ett bra beslut att gå upp på heltid. Det blev för mycket de första dagarna, men älskade kollegor vad ni har vart underbara! Och fortfarande är! Detta stöd på jobbet som ni hela tiden ger när jag inte orkar mer, när orken tar slut och gråten tar vid... Jag kan aldrig tacka er tillräckligt...

anledningen till att ha flytt till jobbet har väl mer eller mindre berott på minnen... Att slippa tänka... tyvärr kommer det ifatt mig... oftare än jag trott...

på nyår svor jag på att aldrig mer röka... Nu smyger jag med det som aldrig förr! Jag är ofta arg, avreagerar mig genom några bloss.. Till vilken nytta? Ja, det tär väl den ständiga frågan man ställer, eller ställer till sig självstill en rökare... 

Jag har fortfarande inte köpt någon ram till kortet på mamma... Har inte hittat "det perfekta"... 

Att allt alltid måste vara så perfekt!!!

kvällen har bestått av samtal efter samtal för att reda ut papper och dylikt som dyker upp efter hand... det tar fan aldrig slut!

när finns det tid att bara få sörja? :(

Det finns inget som hjälper.

Det finns inget som lindrar smärtan.

Det finns inget som får det att sluta.

Det finns ingen som kan hjälpa mig.

Ge tillbaka min mamma för helvete!!!

inatt är det 1 månad sen mamma gick bort. Jag har inte besökt graven på hela veckan... 

jag räknar dagarna, hela tiden. Denna ständiga oro, eller är det rädsla? Jag vet inte... Det är en ständigt konstig, obeskrivligt konstig, känsla, i magen, som vägrar försvinna. 

Jag tror inte att jag vill förstå. Men jag är ju såklart medveten om vad som har hänt. Jag är ju inte dum. Men allt är som en stor jävla mardröm. 

Min familj har levt i en mardröm i över ett år. Å det känns som om den inte är slut.. Jag drömmer fortfarande om olika händelser som skett under året. Dagen innan mamma dog, hur arg jag var då, natten med pappas samtal, besöket på avdelningen, att mamma fortfarande var varm när vi för sista gången såg henne där i sjukhussängen... Jag reagerade på att hennes mun fortfarande var lite öppen. Jag ville inte gå därifrån... Jag ville inte lämna henne... 

jag började jobba 50% i måndags. Det kändes okej. Men med för lite mat och oroliga nätter blir det svårt att orka med ett socialt jobb som jag har. Jag älskar mitt jobb, och jag har verkligen kämpat... Men efter att ha legat vaken hela natten fanns det inte krafter nog att gå upp torsdag morgon...

jag har nu tagit kontakt med en kurator, och min läkare är så bra. Jag har underbara kollegor, fd kollegor, några extremt fina vänner, en helt fantastisk sambo, en pappa och syster som det inte finns ord för hur underbara dem är, så visst borde jag kunna glädjas av allt fint jag har? Det går inte...

jag är så trött på dessa gråtatacker...

//E

Vi älskar min kycklingpaj och varje gång jag gör den blir den annorlunda än förra gången :)

vad har du i kylen? Gär en paj vettja!

En em i skogen med vårt fina hjärta

Vaknade trött som ett as... Av klockan! 

Grannarna ovanför hade fest igår - igenDribblande undrade jag om det var hem skock med hästar som de tagit dit, så mycket som de hoppade och klampade i golvet (vårt tak). Varje gång de har fest beskar jag att vi bodde över dem, bara för en helg eller nåt, så att de fick känna på hur det känns att bo under "hästar" dom spelar dunka-dunka typ varje helg! I början var jag uppe å sa till dem. De har satt upp lappar i trapphuset att de ska ha fest och om det är nåt så kan vi säga till. Jo, problemet var väl bara att tjejen i lgh valde att slänga igen dörren framför ansiktet på mig efter min fråga om de kunde tänka sig vrida ner lite för min sambo ska upp å jobba. R jobbar skift...

igår ockrade jag inte tjabba, var uppe till kl 01 istället... Så, jag skyller inte bara tröttheten på väckarklockan...

vår gosiga lilla hund gav mig ett leende på läpparna. Han ska vi lämna hos "morfar" en stund idag. Blir en sväng till Ikea :) stora plånkan med ;)

himmelen är klarblå.

solen skiner. Kan det bli lika varmt idag som igår?

mamma, du hade älskat dessa sen-sommar-dagar! <3

//E