Börjat jobba igen, heltid. Var lika bara det... Jag tycker verkligen om mitt jobb, trivs som fisken! Men, då jag "valt" att fly till jobbet istället för någon annanstans, även om jag bara jobbar deltid, så kändes som ett bra beslut att gå upp på heltid. Det blev för mycket de första dagarna, men älskade kollegor vad ni har vart underbara! Och fortfarande är! Detta stöd på jobbet som ni hela tiden ger när jag inte orkar mer, när orken tar slut och gråten tar vid... Jag kan aldrig tacka er tillräckligt...

anledningen till att ha flytt till jobbet har väl mer eller mindre berott på minnen... Att slippa tänka... tyvärr kommer det ifatt mig... oftare än jag trott...

på nyår svor jag på att aldrig mer röka... Nu smyger jag med det som aldrig förr! Jag är ofta arg, avreagerar mig genom några bloss.. Till vilken nytta? Ja, det tär väl den ständiga frågan man ställer, eller ställer till sig självstill en rökare... 

Jag har fortfarande inte köpt någon ram till kortet på mamma... Har inte hittat "det perfekta"... 

Att allt alltid måste vara så perfekt!!!

kvällen har bestått av samtal efter samtal för att reda ut papper och dylikt som dyker upp efter hand... det tar fan aldrig slut!

när finns det tid att bara få sörja? :(

Det finns inget som hjälper.

Det finns inget som lindrar smärtan.

Det finns inget som får det att sluta.

Det finns ingen som kan hjälpa mig.

Ge tillbaka min mamma för helvete!!!

inatt är det 1 månad sen mamma gick bort. Jag har inte besökt graven på hela veckan... 

jag räknar dagarna, hela tiden. Denna ständiga oro, eller är det rädsla? Jag vet inte... Det är en ständigt konstig, obeskrivligt konstig, känsla, i magen, som vägrar försvinna. 

Jag tror inte att jag vill förstå. Men jag är ju såklart medveten om vad som har hänt. Jag är ju inte dum. Men allt är som en stor jävla mardröm. 

Min familj har levt i en mardröm i över ett år. Å det känns som om den inte är slut.. Jag drömmer fortfarande om olika händelser som skett under året. Dagen innan mamma dog, hur arg jag var då, natten med pappas samtal, besöket på avdelningen, att mamma fortfarande var varm när vi för sista gången såg henne där i sjukhussängen... Jag reagerade på att hennes mun fortfarande var lite öppen. Jag ville inte gå därifrån... Jag ville inte lämna henne... 

jag började jobba 50% i måndags. Det kändes okej. Men med för lite mat och oroliga nätter blir det svårt att orka med ett socialt jobb som jag har. Jag älskar mitt jobb, och jag har verkligen kämpat... Men efter att ha legat vaken hela natten fanns det inte krafter nog att gå upp torsdag morgon...

jag har nu tagit kontakt med en kurator, och min läkare är så bra. Jag har underbara kollegor, fd kollegor, några extremt fina vänner, en helt fantastisk sambo, en pappa och syster som det inte finns ord för hur underbara dem är, så visst borde jag kunna glädjas av allt fint jag har? Det går inte...

jag är så trött på dessa gråtatacker...

//E

Vi älskar min kycklingpaj och varje gång jag gör den blir den annorlunda än förra gången :)

vad har du i kylen? Gär en paj vettja!

En em i skogen med vårt fina hjärta

Vaknade trött som ett as... Av klockan! 

Grannarna ovanför hade fest igår - igenDribblande undrade jag om det var hem skock med hästar som de tagit dit, så mycket som de hoppade och klampade i golvet (vårt tak). Varje gång de har fest beskar jag att vi bodde över dem, bara för en helg eller nåt, så att de fick känna på hur det känns att bo under "hästar" dom spelar dunka-dunka typ varje helg! I början var jag uppe å sa till dem. De har satt upp lappar i trapphuset att de ska ha fest och om det är nåt så kan vi säga till. Jo, problemet var väl bara att tjejen i lgh valde att slänga igen dörren framför ansiktet på mig efter min fråga om de kunde tänka sig vrida ner lite för min sambo ska upp å jobba. R jobbar skift...

igår ockrade jag inte tjabba, var uppe till kl 01 istället... Så, jag skyller inte bara tröttheten på väckarklockan...

vår gosiga lilla hund gav mig ett leende på läpparna. Han ska vi lämna hos "morfar" en stund idag. Blir en sväng till Ikea :) stora plånkan med ;)

himmelen är klarblå.

solen skiner. Kan det bli lika varmt idag som igår?

mamma, du hade älskat dessa sen-sommar-dagar! <3

//E

efter en tur på stan för att ordna tack-presenter till våra vänner som sjöng på mammas begravning, kände jag mig ensam igen. Det är konstigt kanske. Jag gick ju på stan själv, ville gå själv, försökte att inte möta någon då jag ännu är rädd för min reaktion när bekanta frågar hur jag mår, och det gick bra. Väl hemma väntade världens underbaraste hund, som alltid är lika glad, som får mig att må så otroligt bra, men inte ens han kunde få bort den obehagliga känslan som kom över mig.

Tyst. Tystnad. Pappa har pratat mycket om hur rädd han är för tystnaden. Att komma hem till huset och veta att han kommer vara ensam. Jag känner inte exakt likadant. Men det är när det är tyst som jag tänker. På allt. Det är då det kommer över mig, som en stor tsunami som ingen kan stoppa. Jag kan inte sätta ord på känslan, men den känns, i hels jävla kroppen!

Tystnaden är som varnings-sirenen för tsunamin. Men den får mig inte att springa därifrån. Istället står eller sitter jag som fastklistrad, kan inte röra mig, tårarna strömmar utmed kinderna, kroppen skakar..

för några dagar sedan besökte jag mamma. Ja, jag säger att jag ska till mamma. Det är ju det jag ska. Jag säger inte graven eller kyrkogården. Det är på något konstigt vis jobbigare ord. På väg dit, i bilen, ringer sambo R. Precis då kommer den där känslan. Den jag inte kan sätta ord på. Det bara kom. Jag grät så hårt att jag inte kunde habiera bilen. väl framme kom det igen. Jag kommer inte ihåg hur länge jag var hos mamma, men jag vet att jag inte fick Göran ett ord.

idag var jag hos mamma igen. Hos farmor plockade jag kärleksört. Jag ville berätta för mamma att den tyvärr är lite sen i år, att den ännu inte hunnit få så mycket färg, men att jag tog en bukett ändå med förhoppning om att den skulle trivas och blomma hos henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag saknar henne, att jag inte vet hur jag ska göra med hennes mobilnummer i min mobil, att jag inte vill ta bort det men att det gör mig så ledsen varje gång jag ska ringa hem till henne och pappa och det står "mamma & pappa". Jag fick bara fram en viskning till "hej mamma", sen bröt jag ihop.

det blev sen en em med svärföräldrarna, grille och ostkaka. R tyckte jag behövde miljöombyte. Jag tyckte det var bra att han "tvingade" ut mig. Dock är ångesten kvar över att inte umgås med pappa. Jag vet att syrran är där ikväll, men min ångest försvinner inte för det...

//E