inatt är det 1 månad sen mamma gick bort. Jag har inte besökt graven på hela veckan... 

jag räknar dagarna, hela tiden. Denna ständiga oro, eller är det rädsla? Jag vet inte... Det är en ständigt konstig, obeskrivligt konstig, känsla, i magen, som vägrar försvinna. 

Jag tror inte att jag vill förstå. Men jag är ju såklart medveten om vad som har hänt. Jag är ju inte dum. Men allt är som en stor jävla mardröm. 

Min familj har levt i en mardröm i över ett år. Å det känns som om den inte är slut.. Jag drömmer fortfarande om olika händelser som skett under året. Dagen innan mamma dog, hur arg jag var då, natten med pappas samtal, besöket på avdelningen, att mamma fortfarande var varm när vi för sista gången såg henne där i sjukhussängen... Jag reagerade på att hennes mun fortfarande var lite öppen. Jag ville inte gå därifrån... Jag ville inte lämna henne... 

jag började jobba 50% i måndags. Det kändes okej. Men med för lite mat och oroliga nätter blir det svårt att orka med ett socialt jobb som jag har. Jag älskar mitt jobb, och jag har verkligen kämpat... Men efter att ha legat vaken hela natten fanns det inte krafter nog att gå upp torsdag morgon...

jag har nu tagit kontakt med en kurator, och min läkare är så bra. Jag har underbara kollegor, fd kollegor, några extremt fina vänner, en helt fantastisk sambo, en pappa och syster som det inte finns ord för hur underbara dem är, så visst borde jag kunna glädjas av allt fint jag har? Det går inte...

jag är så trött på dessa gråtatacker...

//E