efter en tur på stan för att ordna tack-presenter till våra vänner som sjöng på mammas begravning, kände jag mig ensam igen. Det är konstigt kanske. Jag gick ju på stan själv, ville gå själv, försökte att inte möta någon då jag ännu är rädd för min reaktion när bekanta frågar hur jag mår, och det gick bra. Väl hemma väntade världens underbaraste hund, som alltid är lika glad, som får mig att må så otroligt bra, men inte ens han kunde få bort den obehagliga känslan som kom över mig.

Tyst. Tystnad. Pappa har pratat mycket om hur rädd han är för tystnaden. Att komma hem till huset och veta att han kommer vara ensam. Jag känner inte exakt likadant. Men det är när det är tyst som jag tänker. På allt. Det är då det kommer över mig, som en stor tsunami som ingen kan stoppa. Jag kan inte sätta ord på känslan, men den känns, i hels jävla kroppen!

Tystnaden är som varnings-sirenen för tsunamin. Men den får mig inte att springa därifrån. Istället står eller sitter jag som fastklistrad, kan inte röra mig, tårarna strömmar utmed kinderna, kroppen skakar..

för några dagar sedan besökte jag mamma. Ja, jag säger att jag ska till mamma. Det är ju det jag ska. Jag säger inte graven eller kyrkogården. Det är på något konstigt vis jobbigare ord. På väg dit, i bilen, ringer sambo R. Precis då kommer den där känslan. Den jag inte kan sätta ord på. Det bara kom. Jag grät så hårt att jag inte kunde habiera bilen. väl framme kom det igen. Jag kommer inte ihåg hur länge jag var hos mamma, men jag vet att jag inte fick Göran ett ord.

idag var jag hos mamma igen. Hos farmor plockade jag kärleksört. Jag ville berätta för mamma att den tyvärr är lite sen i år, att den ännu inte hunnit få så mycket färg, men att jag tog en bukett ändå med förhoppning om att den skulle trivas och blomma hos henne. Jag ville berätta för henne hur mycket jag saknar henne, att jag inte vet hur jag ska göra med hennes mobilnummer i min mobil, att jag inte vill ta bort det men att det gör mig så ledsen varje gång jag ska ringa hem till henne och pappa och det står "mamma & pappa". Jag fick bara fram en viskning till "hej mamma", sen bröt jag ihop.

det blev sen en em med svärföräldrarna, grille och ostkaka. R tyckte jag behövde miljöombyte. Jag tyckte det var bra att han "tvingade" ut mig. Dock är ångesten kvar över att inte umgås med pappa. Jag vet att syrran är där ikväll, men min ångest försvinner inte för det...

//E

http://youtu.be/7maJOI3QMu0

valde rett av de finaste styckena som ingångsmusik till din begravning.

kära vänner, när jag dör önskar jag detta till min begravning oxå.

//E

Det har gått ca 1,5 år sen den dagen. Dagen då vi mötte dig på avdelningen efter operationen. En operation som vi inte kunde tänka oss skulle ge oss de följande dagarna. 

Jag såg det på dig när sköterskorna skjutsade in dig genom dörrarna. Du kom från uppvaket. När våra blickar möttes såg jag det på dig. Det knöt sig i magen. Illamåendet kom direkt. Du började gråta...

Cancer.

cancer är helvetets sjukdom. Var tredje människà riskerar idag att få cancer. Vad är det som händer? Vad har vi gjort för att förtjäna det? 

Mamma var en renlevnadsmänniska. En människa med ett hjärta stort nog för alla - alltid! Visst drog vi inte jämt alla gånger, visst var vi irriterade på varandra, men sen var vi ju så lika att morfar i princip alltid sa fel namn till oss. Kort från bådas barndom visar att det knappt går att se skillnad. Är det möjligt? ja, jag har kort där jag själv ibland undrat om det inte är jag som står där.

redan nu har du nog uppmärksammat att jag använder ordet "var" när jag berättar om mamma. och det är riktigt så. 

130817 kl 00.15 lämnade mamma oss... 

Jag kände det på mig då också. Jag får ont i hela kroppen när jag tänker på den dagen. 

Jag var så arg. Arg på vad sjukdomen gjort mot min mamma. Det var min mamma som låg där, men ändå inte. Bara 50 vintrar fick hon uppleva, men nu såg hon ut att ha vart med om minst 80. 

Det är sjukt vad cancer gör. Det är inte bara vetskapen om att det finns i kroppen som påverkar en. Du ska dessutom behöva lida fysiskt.

den smärta min mamma fick utstå önskar jag inte att någon får uppleva. Den smärtan som jag såg att mamma fick utstå gjorde ont i mig. Att se någon vridas av plågor, åldras av alla mediciner, cytostatika, strålningsbehandlingar, tappa det långa håret som alltid var noga rullat, rasa i vikt, blekna i hyn... Det går inte att beskriva i ord hur fruktansvärt det är att bara kunna stå vid sidan om och se på!!!

jag blir så arg nät jag berättar om det. Jag är så otroligt arg på denna cancer! Jag är besviken på forskningen som inte kommit längre trots alla bidrag!

idag är jag så jävla ledsen och arg. 

1,5 år har passerat sen dagen då allt började...

3 veckor har idag fredag passerat sen du lämnade oss. 

Det finns så mycket som jag skulle vilja fråga, så mycket jag skulle velat berätta, säga... 

Det gör så ont. SÅ IN I HELVETES ONT!

cancern har gjort ett stort hål I mitt hjärta. Ett hål som aldrig kommer att kunna fyllas...

//E