Börjat jobba igen, heltid. Var lika bara det... Jag tycker verkligen om mitt jobb, trivs som fisken! Men, då jag "valt" att fly till jobbet istället för någon annanstans, även om jag bara jobbar deltid, så kändes som ett bra beslut att gå upp på heltid. Det blev för mycket de första dagarna, men älskade kollegor vad ni har vart underbara! Och fortfarande är! Detta stöd på jobbet som ni hela tiden ger när jag inte orkar mer, när orken tar slut och gråten tar vid... Jag kan aldrig tacka er tillräckligt...

anledningen till att ha flytt till jobbet har väl mer eller mindre berott på minnen... Att slippa tänka... tyvärr kommer det ifatt mig... oftare än jag trott...

på nyår svor jag på att aldrig mer röka... Nu smyger jag med det som aldrig förr! Jag är ofta arg, avreagerar mig genom några bloss.. Till vilken nytta? Ja, det tär väl den ständiga frågan man ställer, eller ställer till sig självstill en rökare... 

Jag har fortfarande inte köpt någon ram till kortet på mamma... Har inte hittat "det perfekta"... 

Att allt alltid måste vara så perfekt!!!

kvällen har bestått av samtal efter samtal för att reda ut papper och dylikt som dyker upp efter hand... det tar fan aldrig slut!

när finns det tid att bara få sörja? :(